HEMMA!

Det första vi såg när vi landade på Arlanda var My som hängde polynesiska blomstergirlanger runt våra halsar :o) Och Max & Maja välkomnade med ett nystädat hus :o) Underbart att få krama dem igen - och höra om allt som hänt dem! Roligt att få ge dem presenterna och visa bilder och filmer.

Den största chocken med att komma hem var annars att konfronteras med den svenska nyhetsbevakningen efter att i tre veckor följt den polynesiska, franska, engelska och amerikanska. Dagens största nyheter var enligt våra två Stockholmska kvällstidningar att en känd skådespelare skall ha urinerat på en byggnad i huvudstaden samt att "77-årige Elof inte fick köpa öl". Vi fick också veta den fruktansvärda konsekvensen av den skandalen som nu medförde att "hela världen skrattar åt svenska ICA". Ursäkta så mycket, men jag tror att världen skiter högaktningfullt i 77-åringen på ICA! Världens andra nyhetsbyråer har nämnligen fullt upp med att rapportera om klimatkrisen, stundande världskrig, krisen i Turkiet, naturkatastrofer, terrordåd, Burma, amerikanska räntan, Pakistan och annat mer omvälvande än den svenska alkohollagstiftningen. För övrigt är nu den fysiska resan slut. Det enda som återstår är att hitta rätt i tiden och att redigera och lägga ut lite videofilmer. Och därmed borde också den är bloggen sluta nu. Den var ju avsedd att beskriva vår resa till Söderhavet och det uppdraget är nu slutfört. Men jag har börjat gilla det här med att blogga..... Kommer hela tiden på små saker som var roliga och intressanta - sånt jag inte skrivit om. Så vem vet? I en eller annan form kanske bloggandet fortsätter? Ni som prenumerar på feeds/atom från den här sidan lär ju upptäcka när och om något nytt händer!? Tack för att du har följt med på resan! Välkommen att höra av dig om du planerar en resa till Paradiset och vill ha tips!

SOLUPPGÅNG I PARIS

Vyerna skiftar.

Efter att ha vant mig vid att vakna till dånet av vågor som bryter mot korallrevet och tittat ut mot en gyllene vattenhorisont, vaknar jag i dag lagom för att se Paris CDG vakna till liv.

Vi bor på Sheratonhotellet mitt på flygplatsen.

En ganska ny, mycket spektakulär skapelse som ligger inne på plattan.

Landar på Arlanda ikväll - Air France strejken avblåstes nu på morgonen.

Återfärden mot verkligheten har börjat.

LEKTIONER I TÅLAMOD

Ibland har jag tänkt att uppgiften med mitt liv i den här inkarnationen är att lära mig tålamodets konst.

Har fått rika övningstillfällen och tycker att jag gjort vissa framsteg.

Och i dag var defenitivt dagen för mitt mästarprov!

Kom av Airbus planet i Los angeles bland de första men var SIST ut från passkontrollen efter 1,5 timmas köande..

Skällde visserligen lite på den passkontrollant som slutligen tog sig an oss. På att hans kollegor jobbat sig igenom vår kö med en sådan ofattbar långsamhet. Var för övrigt ganska tålmodig.

I kön till Air France biljettdisk i Paris - och när vi expedierades - var jag också snäll och duktig. TROTS att ärthjärnorna i Tahiti hade ändrat våra namn till Veronica och Lars OCH dessutom lyckats annulera hela vår bokning mellan Paris och Stockholm. Så att vi utan god övertalningsförmåga OCH stort tålamod varken hade fått resa hem eller fått hotell- & matkompensation för inställt flyg.

Sitter nu på ett RER snabbtåg på väg in till Paris för att äta middag. Ett snabbtåg som visat sig vara långsammare än Roslagsbanan vid strömavbrott.

En olycka med tåget framför oss gör att vi vid varje station måste stanna i 10 minuter och hela tiden tackas för det stora tålamod vi visar.

Jag har inte skrikit eller varit otrevlig på hela dagen. Behandlat alla jag mött och som ställt till det för oss med respekt. OCH faktiskt överlevt denna tålamodsprövande dag UTAN några större blodtryckshöjningar.

Så jag har nog klarat mitt mästarprov i tålamod idag!

HOPPLÖSA USA..

Vad gör de egentligen i amerikanska säkerhetskontroller?? Tre timmar hade vi på oss att byta plan. Ca. 300 meters promenad. Skulle vara stensäker tidmarginal i vilket land som helst. Utom USA. 1,5 timme behövde de på sig för att slussa en liten Airbus genom passkontrollen. Sedan ska man UT och IN igen. Begreppet transitpassagerare existerar inte på LAX. Och kön till den NYA säkerhetskontrollen står HELT stilla. Så om vårt Air France plan INTE hade varit försenat - då hade vi inte kommit med. (För till Paris kommer vi - får sedan sova där och är bokade på ett morgonplan dagen därpå.) Är det USA som är så känt för sin service? Är det dit vi skickar alla som ska lära sig effektiv service? Jag bara undrar.... Väldigt mycket undrar jag faktiskt.

MY, MAJA & MAX!

Om ni läser det här och har planer på att komma och hämta oss på flygplatsen: Vi såg just på CNN att Air France kabinpersonal strejkar, att plan ställs in och att det är kaos. Kabinpersonalen som bor här på hotellet säger att Polynesien inte påverkas av det. Så till Los Angeles lär vi i alla fall komma. Däremot vet vi ingenting om USA-Europa flygningarna. Eller Paris Stockholm. Ni har alla våra flight nummer. Så kolla med Air France hemsida eller med Arlanda om inställda eller försenade Air France flyg innan ni åker ut till Arlanda. Vi saknar er HUR MYCKET SOM HELST! Tack för att ni lät oss åka på den här resan och tog ett sånt ansvar själva. För det här var mitt livs DRÖMRESA!

Älskar er!!

KONSTEN ATT ÅKA GRATIS TAXI

Vår sista dag i paradiset har vi shoppat lite och tagit det lugnt. För er som liksom jag tycker om att shoppa på semestrar, köpa kläder och så, är detta ingen toppendestination. Alla kläder är storblommiga och prydda med vita stora bomulls spetsar. Dessutom är de ju - som jag tidigare nämnt – så pass storvuxna härnere att den minsta storleken ofta är XL eller XXL.

Det man handlar här är pärlor.

Svarta pärlor.

Vackra, magiska gröna, svarta, blåa, gråa och rosa saker. Det är också ett tips till hur ni kan åka gratis taxi här! Åk till Tahiti Pearl Market! (För ni kommer garanterat att köpa pärlor när ni är härnere. De finns i alla upptänkliga prisklasser. ) På nedersta våningen säljs toppkvalitets pärlor. Högst upp pärlor av lägre kvalitet. De bjuder på taxi hem och de bjuder på taxi t/r när man kommer tillbaks för att göra sina smycken. Arbetet är gratis. Man betalar bara en moderat materialkostnad.

TILLBAKS PÅ TAHITI

Att komma tillbaks till Le Meridien på Tahiti kändes lite som att komma hem. Anläggningen som inte ser så kul ut på foton är en riktig pärla! Kommer du någon gång hit ner är det här du ska bo! För efter den långa flygresan it är det skönt att landa in lite. Och inför hemresan måste man ofta bo en natt på Tahiti då långflygningarna går tidigt på morgonen.

Den gästfrihet och vänlighet som Polynesien är så känt för, kan vi nu konstatera är en lite överskattad myt. UTOM här på hotellet. Det är den absolut vänligaste personal vi har mött på hela vår resa. Om SSQ (Scandinavian Service Quality Award) hade funnits här – skulle Le Meridien Tahiti vinna storslam! Alla ler, alla tycker om att ta hand om oss och alla bryr sig om hur vi har det. Kärlekfull service är ett bra sätt att beskriva bemötandet här. Idag har det varit två bröllop på anläggningen. Så den sortens kärlek är också ständigt närvarande. NU förstår jag också till fullo det som Laurence (PR- & Marketing manager) berättade för mig för tre veckor sedan. Det här om att Rae Rae:s är uppskattade inom service närningen. INGEN får en att känna sig så varmt välkommen som en Rae Rae i Polynesien!

ATOLLER, MOTUS OCH KORALLREV

I hela mitt liv har jag hört talas om atoller. Kanske började det någonstans då fransmännen började göra sina kärvapentest härnere på Mororea atollen? Men när man vistas härnere, finns det ett polynesiskt ord man inte kan undgå: ”Motu”. Ska försöka bringa lite klarhet i de olika begreppen om någon är intresserad. När de vulkaniska öarna börjar sjunka bildas en ring runt dem – ett rev: En atoll. Medan ”moderön” sakta sjunker, skyfflar den ut koralldelar, sand och stenar mot revet. På så sätt bildas en motu. Det är alltså en ö uppbyggd av koralldelar. Därför är det ofta mycket vita. Sedan kommer en kokosnöt drivande, slår rot och sedan börjar ön att blomstra. Ju längre än ö har kommit i sin sjunkande process – desto fler motus har den. Bora Bora har många motus medan Tahiti och grannön Moorea har väldigt få.

BORA BORA SJUNKER

Bora Bora föddes ur havet som vulkanisk ö för cirka 3 miljoner år sedan, liksom Polynesiens hela arkipelag. Nu håller hon sakta på att sjunka tillbaka ner i havet igen. Alla vulkaniska öar sjunker – liksom hon - av sin egen tyngd. Må hon sjunka mycket långsamt.

TAHITIS STÖRSTA EVENT

Idag var årets största event dag på Bora Bora och för hela Franska Polynesien. Finalen i den stora Outrigger Canoe tävlingen . I tre dagar har de 167 bestättningarna från sju länder paddlat mellan öarna i franska Polynesien. Minst fem timmar om dagen i höga vågor och i en tempo som skulle få en svensk kanotist att svimma av förfäran. Ingen på hotellet hade meddelat eller talat om att evenemanget gick av stapeln – vilket ju får betraktas som mycket märkligt. För det var en folkfest som hette duga. Helikoptrar, tv-kanaler och vattnet vimlandes av såväl reportrar, publik, varma hundar och blommor. Istället för segerkrans slänger man magnolia, hibiskus och annat väldoftande på båtarna när de kommer på upploppet. Tahiti vann. Väl försvarad världmästartitel med andra ord.

Nu checkar vi med en liten tår i ögat ut från paradiset. Om 10 minuter går båttransfern till flygplatsen för vidare transport till Tahiti.

SIMMAT MED HAJAR & STINGROCKOR!

I Aitutaki lärde vi oss att det var ”perfectly safe” att simma inne i lagunen. Att det inte fanns hajar innanför reven. Med den trygga förvissningen att det gällde överallt – tog vi ett skymmningsdopp från vår bungalow när vi kom. Dopp som sedan följts av många nattliga simturer. Vi ar sett långa svarta skuggor under våra grannars hus och tänkt att det nog var koraller, men dagtid funderat över varför det dagtid inte funnits några avlånga koraller där? Så – imorse åkte vi ut för att bearbeta min enda kvarvarande fobi: Hajfobin. En tur runt Bora Bora där första stoppet var just haj-matning. ”Så att vi skulle få mer plats på båten sedan” sa guiden efter att ha räknat våra fingrar. För ikväll skulle vi ”inte ha så många som vi åkte ut med”. Mitt rationella ”jag” intalade mig att ett stort välrenommerat hotell omöjligen kunde skicka ut 10 av sina gäster varje dag på en aktivitet som innebar den minsta fara. Och våra medresenärer på båten såg ju inte direkt ut som några härdade ”adrenalinjunkies” – de såg mest unga och nygifta ut. Och så mindes jag något jag läst av Slas för länge sedan: ”Det är inte LIVETS uppgift att förse dig med upplevelser.” För så är det ju. Livet blir vad vi gör det till. Vi väljer själva vilka - av alla de upplevelser som livet erbjuder - vi vill delta i.

Efter en oroväckande kort båttur kastades ankar några 100 meter innanför revet. Rep spändes upp och vi förmanades att hela tiden hålla i det. Och ”plums” – där låg jag då. Jag och minst 20 hajar (förlåt ungar). Ungefär lika många stingrays simmade mellan mina ben. Och det var ……… MAGNIFIKT! Helt ofarliga Blacktip Sharks. Lite drygt en meter långa och såå vackra! Trädgårdsmästaren på Aitutaki sa något om att ”när du besöker dem så kliver du in i deras vardagsrum. Om beter dig väl, inte hittar på nåt dumt och låter dem vara ifred – så lämnar dem dig ifred”. Och så var det. Guiderna matade dem med någonting strömmingsliknande som spreds ut i vattnet. En av dem hamnade 10 cm från mitt ansikte. Det var den enda som ingen av hajarna högg efter. De var framme och tittade på den men väntade tills den sjunkit innan de tog den. Som om de tänkte att det var MIN mat som flöt där. Som om de tog hänsyn till mig? Pulsen var lugn och trygg hela tiden. Något jag aldrig hade förväntat mig. Inte omgiven av så många hajar och stingrays. Bredvid mig låg två japaner med klara problem att ligga stilla i vattnet. De var nästan mer oroande än hajarna. De sprattlade och sprakade och trillade in på fel sidan om repet så att guiderna fick komma och simma tillbaks dem. Verkar inte som om de har simskolor i Japan? Anhalten efter hajarna var Coral Garden – det mest makalösa korallrev jag hittills sett! Så mycket mer levande än både Egypten, Florida Key:s och Cook Islands. Clam:s i alla världens färger och fiskstim med akvariefiskar så kompakta att de nästan såg ut som en vägg. DÄR blev jag däremot biten i fingret av en liten best. Men det kändes mest som ett nyp och fingret sitter kvar. En räddningsaktion av japaner ingick även där. Till slut la guiderna dem i en frälsarkrans och halade in dem. Mig fick de nästan med våld släpa tillbaks till båten. Hade kunna stanna där hur länge som helst! Framförallt när jag inte längre hade någon hajrädsla att brottas med :o)

Sista stoppet var hos en grupp Stingray:s. De var fantastiska och betedde sig som keliga katter. Det var tillräckligt grunt för att vi skulle kunna bottna där. Så de kom och strök sig mot våra ben och verkade tycka om att bli berörda – och att själva få beröra. Tänk om man kunde ha en sån kelgris i vår lilla vik på Koholmen? Efter den här dagen spelar det inte så stor roll att det vimlar av hajar i vår lagun och att de håller till under våra bungalows på nätterna.Jag kommer att fortsätta ta mina nattdopp ändå.

VILL DU VETA MER OM SKÖLDPADDORNA?

I länklistan till höger finns det lite nya länkar. Till hotellen vi bor på och till en infromationssida om arbetet med sköldpaddorna. Där finns också en webcam - så att du kan titta på dem. Titta efter 20.00 på kvällen. Då är det morgon här och ljust. Svensk dagtid ser du förmodligen inte så mycket. ENJOY!

OUTRIGGER KANOE, TRIMARAN OCH WINDSURFING

Vi har haft en aktivitetsfylld förmiddag. Här finns miljoner saker att göra och de flesta av hotellet aktiviteter är gratis. Efter sköldpaddorna begav vi oss ner till stranden. Outrigger Canoe:s – en sorts långsmal kanot med ett ”stödben” är nationalsporten härnere. Tahiti tog både guld och silvermedalj i världsmästerskapen på Hawaii förra veckan. En sådan lånade vi. Fast av mer traditionell karaktär. Tävlingskanoterna är ytterst sofistikerade – en sån ska vi låna senare. Lite teambuilding i kanoten så fungerade de fantastiskt väl. Det gav oss också en möjlighet att fota vår bungalow från vattnet. Sedan gav vi oss i kast med en trimaran med segel. Fast den fick man inte ratta själv. Och kanske var det tur. Den saknade roder och styrdes med hjälp av en paddel. Fast det kändes lite som att nu ska vi ut och segla med en tant och farbror från landet Sverige” när vi satt där med den tonårige polynesiern. Och kanske är det sånt vi ska hålla på med? Låta oss seglas runt i lagunen. För nästa aktivitet blev ett stort nederlag för mig. Sören lyckades lite bättre men jag fick en del insikter om att min nuvarande muskelkapacitet inte längre är som för 25 år sedan på Kos. Inte windsurfingbrädorna heller. De har utvecklats. Och jag har inte hållit samma takt om man säger så… På Kos hade jag till jobb att segla hem brädor åt turister som drivit för långt ut på havet när vinden blev för hård. DET jobbet skulle jag inte kunna ha här. Sen fastnade jag med lilltån i masthålet också och det gjorde ju inte direkt situationen lättare. Bara ondare. Så nu sitter jag här och slickar mina sår och funderar över vad vi ska hitta på härnäst. Imorgon ska vi i alla fall åka på haj och stingrocke-matning.

SIMMAT MED SKÖLDPADDOR

Vi startade morgonen hos sköldpaddorna. Man har en happening när de matas och då kryllar det av folk och känns lite halvt hysteriskt med en massa skrikande och tjoande i vattnet runt omkring dem. Sedan försvinner alla människor, det blir lugnt och sköldpaddorna beter sig mer naturligt i vattnet. De är – som förväntat – lite klumpiga när de navigerar runt. Det händer lite då och då att de krockade både med mig när jag snorklade och med varandra. De söker inte kontakt. Och det är bra. Men de simmar gärna vid ens sida. Lagunen är ett micro- ekologiskt system. Väldigt stort och med mängder av fiskar, koraller och stora clams – musslor. Och så sköldpaddorna förståss. Bara det senaste året har det fötts 55 små bebissköldpaddor här på hotellets anläggning. Man spårar dem sedan när de blir stora och släpps. Det har då visat sig att de sprids över hela östra Polynesien. Ända bort till Cook Islands har de tagit sig. Dit är det 3 timmars flygresa härifrån – så det är att jämföra Stockholm – Rom ungefär. Lätt att förstå efter att ha läst på lite varför anläggningen är så hyllad för sitt Turle Sanctuary.

BLAND BRUDPAR PÅ SMEKMÅNAD

Okey, det var väl vackert då. Vi bor på en motu i lagunen – så vi har Bora Bora rakt utanför vårt soldäck. De flesta stora resort:s här ligger inte på själva ön utan så som vår. Granne med oss ligger St Regis som beskrivs som stället man ska bo på ”when money is no object”. Hade förväntat mig en massa Armanidamer iklädda guld och juveler här men det är helt befriat från sånt. BARA en massa smekmånadspar.

Härnere har alla hotell med självaktning en egen weddingplanner anställd. Det torde vara hotellets stressigaste jobb. För här vimlar det av ”wedding set ups”. Igår kväll när vi beställde roomservice-middag på balkongen så bjöd de på skumpa – för att det ingick för ”honeymooners”. Ganska gulligt att efter 30 års förhållande bli tagen för smekmånadspar. Eller blev det kanske så av bara farten? Helt klart är i alla fall att miljön härnere får även de mest inbitna gamla par att bli romantiska och gå och hålla handen.

BORA BORA!

Sitter efter en dags resande nu på balkongen till vår Overwater Bungalow på Le Meridien Bora Bora. För första gången i mitt liv har jag också blivit hämtad med BÅT på flygplatsen för transport till mitt hotell. Flygplatsen ligger på en ö som bara inhyser en landningsbana och en terminal. Så det var en rätt häftig ankomst :o) Vi kom i solnedgången och eskorterades runt på anläggningen av Christoffer, en rar rae rae som kallade oss Mr och Mrs hela tiden. Fast vi var fyra stycken. Samtidigt som vi visades runt fraktades bagaget ut till vårt hus- längst ut i raden av bungalows. Det tyska nygifta paret, som kom samtidigt med oss, viskade förfärade när rundvandringen var slut ”Sa han att frukosten kostade över 30 EURO/person??!!” Och jaa, det sa han. Det här är ett dyrt ställe. Men om man har haft en livsdröm att en gång i livet få se detta – varför då inte göra det med pompa och ståt! För huset är ett riktigt värstinghus! Vi har ett glasgolv med belyst vatten under där vi kan ligga och titta på fiskarna som simmar i det azurblåa vattnet under. Vi tog just ett litet kvällsdopp med dem och de var snälla och trevliga. Lagom stora. 30 – 40 cm ungefär. Innan vi kom hit har alla locals som hört att vi ska bo här talat om sköldpaddorna på Le Meridien. Om projektet. Polynesier ÄLSKAR sina sköldpaddor! Och tyvärr är de nu p.g.a av sitt välsmakande kött utrotningshotade. Vi människor håller på att utrota ett av havets mest förunderliga djur genom att ÄTA upp dem! Så nu har alltså vårt hotell inrättat en räddningsstation för dem. Och Air Tahiti transporterar gratis in skadade sköldpaddor från hela sitt upptagningsområde hit. De bor i ett sista rehabiliterings steg i en lagun här runt vilken restaurangerna ligger. Man kan alltså ha dem simmandes en halvmeter ifrån sig när man äter sin dyra frukost eller middag. Och man kan snorkla med dem sa Christoffer. Låter lite halvkorkat att inrätta en fristad för havssköldpaddor och sedan låta dem plaska omkring i en stor lagun tillsammans med turister.. Men Le Meridien Bora Bora:s satsning på ett Turtle Sanctuary är mycket omskrivet och ses som en stor och viktig insats i det långsikta miljöarbetet härnere. Så de vet säkert vad de gör. Bora Bora är känd som världens vackraste ö med ett fantastiskt vatten. Imorgon när det blir ljus ska vi kolla om det ligger någon sanning i det.

VÄRLDENS GODASTE PAPAYA

Det bästa med Aitutaki är inte baden. Vattnet inne i lagunen är för varmt och efter att ha badat och bott på One Foot Island är det svårt att se skönheten i Aitutakis stränder. ÄVEN om alla som varit där på semester tycker att det är makalöst och underbart. Stranden på One Foot har ju nämnst som en av världens bästa i en stor undersökning. Och nu med facit i handen kan jag ju instämma. Det är svårt att matcha den. Det bästa med Aitutaki är mötena med människorna som bor där. Trädgårdsmästaren Tauno hade sparat passionsfrukter åt mig medan jag var på ön. 6 stora mogna för 2 Nzd – ungefär 9 kronor. Och jag var själv med och plockade dem. Han var lite nedstämd när vi kom – och när jag frågade hur han mådde – kom en lång lång livshistoria. Och om hur han nu som en följd att det som hänt ska lämna sin trädgård för att leta efter en person i Canada. Han vet inte om han någonsin kommer tillbaka. Vi bestämde att jag ska skriva. Om han kommer tillbaks får han mitt brev. Annars inte. Innan vi åkte till Taunos trädgård var vi på utflykt. Vi köpte lite vatten och plockade maten på vägen. Härnere har man samma typ av allemansrätt som hemma. Allt som inte växer på någons tomt får man plocka. Så vi plockade papaya. Halvgul solmogen papaya. Mangoträdet i centrum hade klasvis med mogna frukter men efter ett häftigt regn vågade vi oss inte upp och klättra där. Vi satte oss ute vid vattnet – på en plats i lagunen ungefär mitt emot One Foot Island. Drömde oss tillbaka och åt den godaste papayan jag någonsin ätit! Härligt! För vi var rätt hungriga efter Bar-B-Q kvällen som bjöd på den äckligaste mat vi ätit på mycket länge. Vår pärlfiskade värd är många goda saker. Kock är inte en av dem. Men trevligt var det. Och kul hade vi. De andra två var – naturligtvis – honeymooners. Kom från Amsterdam och hon var psykolog – så vi hade rätt kul med dem och Ron som blev altmer blarig ju senare natten blev.

IT`S HOT TODAY

Vi började denna söndagsmorgon på sant ö-vis. I kyrkan. Mellan 9.00 – 12.00 är ön helt folktom. Sånär som på några få turister. ALLA är i någon av ön:s över 10 kyrkor. En av dem - Ziona Tapu, Cook Island Christian Church - är vida berömd för sin sång. Kören låter tala om sig över halva, kanske hela världen. Av goda anledningar upptäckte vi sedan vi hälsat på tre glada kompisar därinne. (Lite konstigt att komma till kyrkan och hälsa på tre ö-bor efter vår korta tid härnere). Det var ok att både filma och göra ljudupptagningar – så varsågoda -njut musiken här på bloggen! Idag är det nästan stiltje på Stilla Oceanen. Inga stora vågor som smäller och dånar mot korallreven. Avsaknaden av vind har gjort att dagens hälsningsfras här på ön är ”It´s hot today”, framstönat med stor möda. För det är VERKLIGT varmt! Vi tog mopparna in till lagunen för att svalka oss. Och upptäckte att vattentemperaturen är ungefär som våra varma badtunnor på Koholmen. En bra bit över 30 grader! Stundtals, i vissa strömmar brändes vattnet. Så vi gjorde som alla locals. Åkte hem, stängde dörrarna, satte på takfläkten och hällde i oss vatten. Ikväll ska vi på Bar-B-Q som vår snälle Ron har ordnat för oss här på stranden. Fyra gäster blir vi – det vill säga alla som bor här!

HUR VI BLEV TRE I HUSET

Tauono – trädgårdsmästaren på Aitutaki och en kopia av Anthony Quinn – hade plockat ihop vad han tyckte vi behövde under våra dagar ute på ön. Så frukostarna bestod av passionsfrukter, papaya och vattenmelon med rostat bröd och kaffe. På verandan. Med utsikten. Lagunen var vårt givna första bad varje morgon. Eftersom vi lovat barnen att inte bada med hajar hade jag noga försäkrat mig om att inga sådana kunde ta sig in där. Åtminstone ingen som var större än en guppi. Så det kändes mycket tryggt. Stundtals var lagunen mycket ström. Man kunde ligga på ett ställe och simma så hårt man orkade utan att röra sig ur fläcken vissa tider, vissa dagar. Förklaringen hade att göra med blåst och vågor. Kraftig vind och stora vågor utanför revet skapar starka strömmar. Men eftersom lagunen på bägge sidor mynnade ut i grunda sandbankar så kändes det inte som något större problem. Vad ingen hade talat om för oss var att vi skulle bli tre i huset. Vår inneboende var en spinkig liten katt. Första dagen gjorde vi vad vi kunde för att värja oss från dess envetna kontaktsökande. Tycket inte om den men sa samtidigt. Förmodligen kommer vi att tycka om det här lilla kräket när vi åker härifrån. …och så blev det. Hennes funktion på ön var att rensa huset från möss. Och uppenbarligen gjorde hon ett gott jobb.

INGA FARLIGA LANDDJUR ALLS

Hela landet Cook Islands består av ett antal små öar – spridda över en yta som motsvarar västra Europa ungefär. På ingen ö finns det farliga landdjur. Inga ormar, inga spindlar ingenting! Det gjorde vår vistelse på ön ganska trygg. Man kunde trampa in barfota i den djungelartade vegetationen inåt öarna utan att riskera obehagliga överraskningar. Inne i lagunen fanns det bara en fara. Och den var lätt avhjälpt: STENFISKEN. Det är en fisk som kamoflerar sig genom att se ut – som en sten. Oftast håller den till på korallerna men den kan också gömma sig i sand, på botten. På ryggen har den hullingar som innehåller gift. Giftet är inte dödligt men sägs orsaka den mest fruktansvärda smärta man överhuvudtaget kan uppleva. Fisken är - trots sitt gift - en fredlig typ som aldrig anfaller. Den sticker bara om man kliver på den. Följaktligen gick vi barfota på land men hade alltid revskor på oss i vattnet. Revskorna har en speciell sula, som gör det omöjligt för stenfisken att komma igenom.

HAJATTACK!

För två dagar sedan åt vi lunch med en av kameramännen från Shipwreck teamet. Produktionsbolaget använder samma radiokanal som Aitutaki Rescue. Han berättade att de kvällen innan hade hört ett nödanrop från Black Pearl (ön:s charterfiskebåt). En Nya zeeländare hade harpunerat en stor tonfisk och just som han nådde ytan – så satt en haj i armen på honom. Samma natt flögs han till Auckland. Han fick behålla armen - om dock skadad för all framtid. När vi dagen efter träffade skepparen på Black Pearl sa han ”he was a lucky guy”. För hajen var tydligen både stor och elak. På den sidan av korallrevet som ligger närmast One Foot Island är det enligt honom mycket hajrika vatten. Det här är också ett av de mycket få dykvattnen i världen där man kan få ”Close Encounters” med hammarhajar. En av havets mest blodtörstiga djur.

TRÄDGÅRDSMÄSTAREN TAUONO

En av de mest spännande sakerna med att resa är de möten som uppstår. Och de mest givande är mötena med ”the locals”. Mötet med Tauono – den 70-åriga trädgårdsmästaren är ett sådant. Han driver en organiskt trädgård på Aitutaki och jag mötte honom för första gången ensam. Han ser ut som Anthony Quinn och beter sig som Castanedas Don Juan (för er som vet vad jag talar om. Och ni som inte vet det: Första boken heter ”Samtalen med Don Juan författare Carlos Castaneda). Stillsamma frågor och uppmaningar, test och utvärderingar. Allt med en klang av lite mystiska undertoner som låter en anna att det finns mer än vad som sägs under ytan. Vi talade om mycket vid det första mötet. Vi talade också om havet och om vår kommande ensam-vistelse på One Foot Island. När jag sedan presenterade honom och Sören för varandra – höll han lektioner i överlevnad på en Söderhavsö. Vi fick tips och råd om allt från koksnötter till behandling av Stenfisks stick.

ÖVERLEVNAD I SÖDERHAVET

All den information vi fick av Tauno mynnade ut i ett par dagars roliga aktiviteter på One Foot Island. Sören hade släpat med sig en Äventyrens Ö banderoll som nu kom till nytta. Vi har producerat ett antal videoavsnitt på temat ”Överlevnad i Söderhavet. Om jag lyckas förstå instruktionsboken till den nya videokameran – så läggs de snart ut på Youtube. I stort sätt allt du behöver veta om de speciella överlevnadsvillkoren härnere kommer att finnas där. Några exempel: Att välja rätt koksnöt, öppna en kokosnöt, göra solskydd, behandla stenfisk-stick, bli frisk från infektioner, göra trevliga tallrikar och göra olja att smeta in kropp och ansikte med! Så håll utkik efter Äventyrens Ö:s kommande produktion: ”Överlevnad i Söderhavet”. Eller prenumerera på ”feeds” från den här bloggen. Då kommer automatiskt meddelanden om när den uppdaterats.

KVÄLLSAKTIVITETER PÅ ÖN

Vår bild av natterna på ön var kolsvart natt och en dånande ensamhet. Vi hade därför i förväg planerat att vi då skulle arrangera speciella temakvällar. Och så blev det! Polynesisk afton med söderhavsmat en kväll. Där vi också – inspirerade av de dansare vi fått förmånen att se på Tahiti – uppförde polynesika danser för varandra. Ursprungstanken var att jag då också skulle ha målat Sören Full av tatueringar men vi hade glömt pennan så det blev inte så. Italiensk afton med pasta och italienska kvällsaktiviteter Vår Söderhavsafton med polynesisk mat (?!) reviderades till österrikisk afton eftersom Sören glömde tonfisken i tonfisksalladen och istället serverade en tysk äggsallad med mycket lök. Men de svarta nätterna visade sig bli strålande ljusa. Månen härnere är en konstig måne. För det första är den vriden 90 grader. Den ser vid nymåne ut som en glad smiley-mun. Och trots att det bara är nymåne – lyser den så starkt att vi första kvällen trodde att någon satt upp strålkastare bland träden bakom huset. Månen lyste upp ön och månskuggorna från palmerna var magnifika.

ATT VANDRA MELLAN MOTU:S

En Motu är en liten ö innanför ett korallrev. I lagunen runt One Foot Island kan man promenera mellan dem. På sandbankar och på korallrev. Våra promenader och simturer tog oss mellan dessa små öar. Den allra vackraste var en stor, stor sandbank mitt emellan vår ö och Shipwreck/Surwivor-öarna. Omgiven av glittrande grunt vatten som efter några meter djupnade och med det gav vattnet sin intensivt blå färg. Tidiga mornar var det våra utflyktsmål. Innan turistbåtarna kom dit och släppte av sina passagerare. När båtarna kom gick vi hem. La oss i hängmattorna under de 3 timmar de var där och lät oss fotograferas som ”de enda ö-borna på One Foot Island”.

MILJOSKADAD MEDRESENAR

Vi satt just och tittade pa dotter My:s blogg dar hon bl.a. fotat sin nya favoritscarf.

"Vad ar det??" - sager Soren.

"Ser ut som en stenfisk!!"

"Pa Mys sang!!??"

HELT miljoskadad med andra ord..

..och utan glasogon.

Mer info om stenfisken kommer snart har pa bloggen.

Och vad kameramannen pa engelska Shipwreck berattade om hajattacker nar vi at lunch med honom i forrgar... (Oarna dar de spelar in Amerikanska Surviwor och engelska Shipwreck var vara narmaste grannar - ca 1 distansminut ifran - under tiden pa One Fooot Island). Vackra oar.

Sa om du ar nyfiken - hall lite koll pa var blogg!

SÅ KOM VI TILL PARADISET!

Den ön som vi drömt så mycket om. Den ö vi letat bilder från och ön som var vårt egentliga mål på den här resan. One Foot Island. En av historien om hur ön fick sitt namn handlar om en man som i stället för att slänga sin döda fru till hajarna, steg i land på ön för att begrava henne. Av någon anledning blev han upptäckt och jagad då han klev iland. Han lyckades begrava sin fru och lämnade bara ett enda fotavtryck på ön. One foot Island. Men uppifrån luften ser ön ut som en fot, så det är valfritt att tro på den legenden. Vi hoppade på en av Lagoon Cruise båtarna på fastlandet för att ta oss ut till ön. På vägen dit stannade vi till vid en legendarisk ö. Tankningsstationen för TEAL båtarna. De ”flygande båtarna” som på 50-talet flög ”The coral route” mellan Fiji och Tahiti. Flygplanen var luxöst inredda och var på den tiden ett av de legendariska färdmedlen som låg i samma klass som Orientexpressen. Marlon Brando och John Wayne var bland andra dåtida storheter ofta sedda passagerare på dessa plan. Medan det tankades badade resenärerna vid den långsträckta stranden och förfriskade sig med drinkar i en av hyddorna. Husen finns fortfarande kvar och det är idag en lite samling av hyddor som man kan hyra där. Snorkling stod också på schemat. Naturligtvis. Men den största upplevelsen av dem alla på kryssningen var ändå att få se VATTNET! Aitutakis Lagun beskrivs av många som ett av de 10 ”Must see before you die”. Och jag kan förstå varför! INGENSTANS har jag någonsin sett ett vatten som ens kan jämföras med detta. Varje morgon kommer ett flygplan fullt med turister från huvudön Rarotonga. De skeppas till kryssningsbåtarna för en tur i lagunen och huvudattraktionen är sedan vår ö: One Foot Island. Mellan ön och nästa ö är en lagun. Den blåaste av dem alla. Den lagun som filmskapare ofta väljer när de skall filma bilden av paradiset. Med den strand som av Englands största resetidning – utsågs till en av världen vackraste i konkurrens med världens alla stränder på samtliga kontinenter. Mitt på den stranden låg vårt hus. Där skulle vi bo! Fem dagar ensamma på en av världens vackraste öar! Besättningen hjälpte till att lasta av våra matvaror, väskan och en kylbox. Den åkte de. Och kvar på ön var bara vi! Kvällen innan vi åkte hade vi träffat tre svenska tjejer som hyrt ett hus på en öde Tonga-ö. De berättade om sin mardrömsnatt. Om hur golvet saknades, råttorna kröp i hela taket och myrgångarna som gick över deras sovplatser. Om regn och åska och djupa besvikelser. Så det var med en viss bävan vi låste upp dörren till vårt hus. Men där var det rent och pryligt. Två våningar, kök, badrum och wc på nedre planet och sovrum med stor veranda och en bländande utsikt över vår egen lagun. Ingen elektricitet men ett gasolkök och mängder av levande ljus. Och - vattnet - så blått så blått. Sören påpekade under våra fem dagar där att jag ungefär 30 gånger per dag sa ”ser du så blått det är!” Imorgon kommer fortsättningen om vår tid på ön. Och ikväll – söndag - kl: 21.00 ska vi chatta med barnen! Då är det morgon hos oss men kväll hos er. Bilderna här är inte manipulerade. Det är precis så som det ser ut!

VAD KOSTAR ETT MAIL TILL SVERIGE?

Ron – vår vänliga hotel manager var djup bekymrad igår. Jag lånade hans dator för att skicka ett mail till barnen eftersom ingen ordinarie telefon eller web-uppkoppling fungerar här på öarna. Medan jag skrev – offline – vankade han oroligt omkring. Sen sa han – “I do not know the price for sending an e-mail all the way to Sweden…”

PÅ VÄG TILL ONE FOOT ISLAND.

Imorgon kl 09.30 kommer de och hämtar oss folk från Lagoon Cruise båten. De har med sig en kylväska som vi får utbytt varannan dag. Vi har fått låna en fungerande mobiltelefon av Belinda om vi skulle behöva få kontakt, beställa mer mat eller så. Hon har lovat att komma ut och hämta oss om det skulle komma varningar om cykloner, orkaner eller dylikt. I så fall MÅSTE hon hämta hem oss. Såna är reglerna härnere. Och det känns ju tryggt att veta. Men det var sju år sen något sådant hände sist och vädret ser stabilt ut. Under de dagar vi är på ön kommer vi inte – förutom Belindas telefon - att ha någon kontakt med omvärlden. Så mer rapporter på bloggen kommer om fem dagar.

NU ÄR VI I PARADISET!

Det ÄR verkligen så vackert som bilderna man får upp när man Googlar! Vattnet har alla den blåa färgkartans vackraste nyanser. Palmerna trängs med varandra i en sprunkande grönska och vattnet innanför korallrevet är lugnt. Riktigt, riktigt lugnt. Folket är vänligt och kärleksfullt. De tar hand om sina turister här. Priserna är fantastiska! Ungefär som att åka taxi i Peking – man tror att de glömt en nolla – eller två. Underbart som kontrast till Tahiti där bara frukostarna om vi varit alla fem skulle ha kostat 12.000 Sek för en vecka! Alla är nyfikna på oss. När vi talar om att vi ska bo fem dagar på One Foot Island höjer de förvånat på ögonbrynen och säger ”people don´t normally stay there” Första gångerna började vi oroa oss för vad vi gett oss in på. Men alla tillägger att vi kommer att få det underbart där. Belinda har bokat in oss på en kryssning som kommer att släppa av oss därute. Sören har hyrt en kajak som vi ska ta med oss och vi har börjat förbereda våra matinköp. Då och då är affärernas hyllor ganska tomma här på Aitutaki. Men imorse kom fraktfartyget. Det stannar utanför revet – därifrån körs containrarna in på små pråmar till hamnen där de lastas av. Små truckar kör sedan ut dem på ön och dumpar dem i folks trädgårdar eller direkt utanför affärerna på gatan. Så vart man än åker idag står det containrar. Och imorgon lär utbudet i affärerna vara större. Passionsfrukterna härnere är makalösa! Men när vi frågar efter dem i affärerna säger de – De köper ni inte. De plockar ni! Samma sak med mango och papaya. De har de visat oss hur passionsfruktsträdet ser ut – så vi ska ut i grönskan och leta.

NU HAR VI TAGIT KÖRKORT!

Idag var polisstationen för ovanlighets skull bemannad! Så vi tog våra moppar och åkte dit. Den lokala poliskonstapeln sa att för att kunna få ett Cook Island körkort – måste vi visa upp våra svenska. Sören hade sitt med sig men mitt låg hemma i kassaskåpet på rummet. ”Har du passet med dig då?” frågade han. Och eftersom jag hade det gick det bra att visa upp det istället. Han skrev ner våra namn på ett litet papper som han klistrade in ett annat. Vek det dubbelt och lämnade över dem. Våra körkort! Jag frågade om vi skulle göra någon uppkörning? ”Den har ni redan klarat av” sa han och fortsatte ”ni har ju kört hela vägen hit från Paradise Cove” (2 km).

Vi hörde om en tyska som skulle ta körkort. Hon fick åka tvärs över rugbyplanen t/r. Hon lyckades trilla tre gånger under den turen men polisen gav henne ett körkort och sa ”Hon har ju sin man med sig så det ordnar sig säkert!” I ett land med strax under 19.000 invånare behöver man kanske inte ta så hårt på det här med byråkrati?

TITTA UPPATNAR NI GAR!

Så sa han, hotellvärden pa ön vid världens ände. Vi var på väg till vår bungalow och vägen dit var kantad av Cocospalmer. Ingen täckning på vare sig mobiltelefoner eller webtelefon. TOTALT avskärmat från allt. Den så omskrivna lilla ön Aitutaki har 20.000 turister per ÅR! Inte mycket med tanke pa att Äventyrens Ö ett bra år kan ha 6 - 7.000 besokare. De som mest tycks besöka ön är annars tv-team. Just nu spelas det engelska "Shipwreck" in på ön intill One Foot Island och "Survivor-teamet" (förlagan till Robinsson) har just lämnat ön. Den snälle hotellchefen Ronald Powell som nu låter mig låna sin dator är ny på sitt jobb sedan 5 månader. Det märks! Han ar så otroligt omhändertagande. När vi hade checkat in skjutsade han oss till affären och pekade ut byns sevärdheter. Uttagsautomaterna. Och sedan körde han oss till kyrkan så att vi skulle hitta dit eftersom det var söndag dagen därpå. Han pekade ut "stället som gällde" inför kvallen: den lokala fiskeklubben hade ett strandskjul där det skulle bli karaoke till kvällen. "Mycket roligt" sa han. Hmm... tänkte vi. Innan Ron kom hit var han pärlfarmare i 15 år pa Manihiki - en ö känd for sina svarta pärlor. Han berättar om ett hårt liv därute med orkanen for 10 år sedan, dyr utrustning och små skördar. På 7 ar producerade han 350 pärlor och tjänade totalt 6000 Nzd - ungefar 24.000 Skr. (OM någon ser att jag nu har helt fel kurs! Skicka en kommentar och rätta mig!) Därfor är han nu hotellchef istallet. Sören kom just tillbaks efter att ha hämtat våra moppar - han stormade in på kontoret och utropade lyckligt: "You ain' t seen nothing yet!!" Så - nu ska vi utforska paradiset!

DEN GRÖNA BLÖTA ÖN

Idag var himlen mulen och perfekt för en utflykt. Båten till Moorea går från Papeete och tar bara 30 minuter. Där sägs man vara lite närmare det ”Söderhavianska” paradiset. Blåare vatten, grönare grönska och en vidunderligt vacker natur. Förklaringen till grönskan fick vi månne idag? De regntunga moln som alltid tycks vila över de höga inlandsbergen visade sig mycket riktigt innehålla just REGN. Högst upp i bergen ligger vad som i texter beskrivs som väldens mest spektakulära panorama vy. När vi var där så var sikten mellan regnmolnen ungefär 50 meter.. Men vägen ditt upp var riktigt vacker! Så grön så jag har aldrig sett något grönare i hela mitt liv. Och längst vägkanterna växte blommor som jag aldrig sett maken till. Deras ogräs. Tog en kaffepaus på ett hotell och imponerades av floristen i matsalen. Han beskrev blommorna medan jag såg honom bygga sina fantastiska kreationer.

Vi var dåligt pålästa också. När vi skulle åka hem hittade jag info om ett utomhus akvarium. Som var mycket mer än så. Där kunde man vandra runt i grunt vatten mellan bebis-hajar, sköldpaddor och rockor. Men de franska resejournalisterna berättade att om vi tar lagunutflykten på Bora Bora så får vi vara med om både haj- och rockmatning. Man kan också gå ner i vattnet med dem. Barn! barn! Det är snälla – helt ofarliga hajar! Och på Le Meredien Bora Bora där vi ska bo finns en santuary för sköldpaddor. Den är del i ett stort miljöprojekt som jag är nyfiken på. Sen kan man ju i sammanhanget fundera över hur sunt det egentligen är att mata vilda djur för att vi turister ska få en upplevelse??

I kväll är sista kvällen i civilisationen. Imorgon flyger vi till Cook Island där vi mellanlandar på Rarotonga för att sedan fara vidare till Aitutaki. Hur det blir med rapporterna därifrån har jag ingen aning om. Får väl se om det finns någon snäll hotellvärd som låter mig låna en internet sladd?