Vyerna skiftar.
Vi såg just på CNN att Air France kabinpersonal strejkar, att plan ställs in och att det är kaos.
Kabinpersonalen som bor här på hotellet säger att Polynesien inte påverkas av det. Så till Los Angeles lär vi i alla fall komma. Däremot vet vi ingenting om USA-Europa flygningarna. Eller Paris Stockholm.
Ni har alla våra flight nummer. Så kolla med Air France hemsida eller med Arlanda om inställda eller försenade Air France flyg innan ni åker ut till Arlanda.
Vi saknar er HUR MYCKET SOM HELST! Tack för att ni lät oss åka på den här resan och tog ett sånt ansvar själva.
För det här var mitt livs DRÖMRESA!
storleken ofta är XL eller XXL. 
morgonen.
”Motu”.
Ska försöka bringa lite klarhet i de olika begreppen om någon är intresserad.
När de vulkaniska öarna börjar sjunka bildas en ring runt dem – ett rev: En atoll. Medan ”moderön” sakta sjunker, skyfflar den ut koralldelar, sand och stenar mot revet. På så sätt bildas en motu. Det är alltså en ö uppbyggd av koralldelar. Därför är det ofta mycket vita. Sedan kommer en kokosnöt drivande, slår rot och sedan börjar ön att blomstra.
Ju längre än ö har kommit i sin sjunkande process – desto fler motus har den.
Bora Bora har många motus medan Tahiti och grannön Moorea har väldigt få.
Bora Bora föddes ur havet som vulkanisk ö för cirka 3 miljoner år sedan, liksom Polynesiens hela arkipelag. Nu håller hon sakta på att sjunka tillbaka ner i havet igen. Alla vulkaniska öar sjunker – liksom hon - av sin egen tyngd. 
Må hon sjunka mycket långsamt.
Idag var årets största event dag på Bora Bora och för hela Franska Polynesien.
Finalen i den stora Outrigger Canoe tävlingen . I tre dagar har de 167 bestättningarna från sju länder paddlat mellan öarna i franska Polynesien. Minst fem timmar om dagen i höga vågor och i en tempo som skulle få en svensk kanotist att svimma av förfäran. 
Ingen på hotellet hade meddelat eller talat om att evenemanget gick av stapeln – vilket ju får betraktas som mycket märkligt. För det var en folkfest som hette duga.
Helikoptrar, tv-kanaler och vattnet vimlandes av såväl reportrar, publik, varma hundar och blommor. Istället för segerkrans slänger man magnolia, hibiskus och annat väldoftande på båtarna när de kommer på upploppet.
Tahiti vann. Väl försvarad världmästartitel med andra ord.
Och det var ………
MAGNIFIKT!
Helt ofarliga Blacktip Sharks. Lite drygt en meter långa och såå vackra!
Trädgårdsmästaren på Aitutaki sa något om att ”när du besöker dem så kliver du in i deras vardagsrum. Om beter dig väl, inte hittar på nåt dumt och låter dem vara ifred – så lämnar dem dig ifred”.
Och så var det.
Guiderna matade dem med någonting strömmingsliknande som spreds ut i vattnet. En av dem hamnade 10 cm från mitt ansikte. Det var den enda som ingen av hajarna högg efter. De var framme och tittade på den men väntade tills den sjunkit innan de tog den. Som om de tänkte att det var MIN mat som flöt där. Som om de tog hänsyn till mig?
Pulsen var lugn och trygg hela tiden. Något jag aldrig hade förväntat mig. Inte omgiven av så många hajar och stingrays.
Bredvid mig låg två japaner med klara problem att ligga stilla i vattnet. De var nästan mer oroande än hajarna. De sprattlade och sprakade och trillade in på fel sidan om repet så att guiderna fick komma och simma tillbaks dem. Verkar inte som om de har simskolor i Japan?
Anhalten efter hajarna var Coral Garden – det mest makalösa korallrev jag hittills sett! Så mycket mer levande än både Egypten, Florida Key:s och Cook Islands. Clam:s i alla världens färger och fiskstim med akvariefiskar så kompakta att de nästan såg ut som en vägg. DÄR blev jag däremot biten i fingret av en liten best. Men det kändes mest som ett nyp och fingret sitter kvar. En räddningsaktion av japaner ingick även där. Till slut la guiderna dem i en frälsarkrans och halade in dem.
Mig fick de nästan med våld släpa tillbaks till båten. Hade kunna stanna där hur länge som helst! Framförallt när jag inte längre hade någon hajrädsla att brottas med :o)
Sista stoppet var hos en grupp Stingray:s. De var fantastiska och betedde sig som keliga katter. Det var tillräckligt grunt för att vi skulle kunna bottna där. Så de kom och strök sig mot våra ben och verkade tycka om att bli berörda – och att själva få beröra. Tänk om man kunde ha en sån kelgris i vår lilla vik på Koholmen?
Efter den här dagen spelar det inte så stor roll att det vimlar av hajar i vår lagun och att de håller till under våra bungalows på nätterna.Jag kommer att fortsätta ta mina nattdopp ändå.
Outrigger Canoe:s – en sorts långsmal kanot med ett ”stödben” är nationalsporten härnere. Tahiti tog både guld och silvermedalj i världsmästerskapen på Hawaii förra veckan.
En sådan lånade vi. Fast av mer traditionell karaktär. Tävlingskanoterna är ytterst sofistikerade – en sån ska vi låna senare. Lite teambuilding i kanoten så fungerade de fantastiskt väl. Det gav oss också en möjlighet att fota vår bungalow från vattnet.
Sedan gav vi oss i kast med en trimaran med segel. Fast den fick man inte ratta själv. Och kanske var det tur. Den saknade roder och styrdes med hjälp av en paddel. Fast det kändes lite som att nu ska vi ut och segla med en tant och farbror från landet Sverige” när vi satt där med den tonårige polynesiern. 
Och kanske är det sånt vi ska hålla på med? Låta oss seglas runt i lagunen. För nästa aktivitet blev ett stort nederlag för mig. Sören lyckades lite bättre men jag fick en del insikter om att min nuvarande muskelkapacitet inte längre är som för 25 år sedan på Kos.
Inte windsurfingbrädorna heller. De har utvecklats. Och jag har inte hållit samma takt om man säger så…
På Kos hade jag till jobb att segla hem brädor åt turister som drivit för långt ut på havet när vinden blev för hård. DET jobbet skulle jag inte kunna ha här. Sen fastnade jag med lilltån i masthålet också och det gjorde ju inte direkt situationen lättare. Bara ondare.
Så nu sitter jag här och slickar mina sår och funderar över vad vi ska hitta på härnäst.
Imorgon ska vi i alla fall åka på haj och stingrocke-matning.
Vi startade morgonen hos sköldpaddorna. Man har en happening när de matas och då kryllar det av folk och känns lite halvt hysteriskt med en massa skrikande och tjoande i vattnet runt omkring dem. Sedan försvinner alla människor, det blir lugnt och sköldpaddorna beter sig mer naturligt i vattnet. 
De är – som förväntat – lite klumpiga när de navigerar runt. Det händer lite då och då att de krockade både med mig när jag snorklade och med varandra. De söker inte kontakt. Och det är bra. Men de simmar gärna vid ens sida.
Lagunen är ett micro- ekologiskt system. Väldigt stort och med mängder av fiskar, koraller och stora clams – musslor. Och så sköldpaddorna förståss.
Bara det senaste året har det fötts 55 små bebissköldpaddor här på hotellets anläggning. Man spårar dem sedan när de blir stora och släpps. Det har då visat sig att de sprids över hela östra Polynesien. Ända bort till Cook Islands har de tagit sig. Dit är det 3 timmars flygresa härifrån – så det är att jämföra Stockholm – Rom ungefär.
Lätt att förstå efter att ha läst på lite varför anläggningen är så hyllad för sitt Turle Sanctuary.
Hade förväntat mig en massa Armanidamer iklädda guld och juveler här men det är helt befriat från sånt. BARA en massa smekmånadspar. 
flygplatsen för transport till mitt hotell. Flygplatsen ligger på en ö som bara inhyser en landningsbana och en terminal. Så det var en rätt häftig ankomst :o)
Vi kom i solnedgången och eskorterades runt på anläggningen av Christoffer, en rar rae rae som kallade oss Mr och Mrs hela tiden. Fast vi var fyra stycken. Samtidigt som vi visades runt fraktades bagaget ut till vårt hus- längst ut i raden av bungalows.
Det tyska nygifta paret, som kom samtidigt med oss, viskade förfärade när rundvandringen var slut ”Sa han att frukosten kostade över 30 EURO/person??!!” Och jaa, det sa han. Det här är ett dyrt ställe. Men om man har haft en livsdröm att en gång i livet få se detta – varför då inte göra det med pompa och ståt!
För huset är ett riktigt värstinghus! Vi har ett glasgolv med belyst vatten under där vi kan ligga och titta på fiskarna som simmar i det azurblåa vattnet under. Vi tog just ett litet kvällsdopp med dem och de var snälla och trevliga. Lagom stora. 30 – 40 cm ungefär. 
Innan vi kom hit har alla locals som hört att vi ska bo här talat om sköldpaddorna på Le Meridien. Om projektet. Polynesier ÄLSKAR sina sköldpaddor! Och tyvärr är de nu p.g.a av sitt välsmakande kött utrotningshotade. Vi människor håller på att utrota ett av havets mest förunderliga djur genom att ÄTA upp dem!
Så nu har alltså vårt hotell inrättat en räddningsstation för dem. Och Air Tahiti transporterar gratis in skadade sköldpaddor från hela sitt upptagningsområde hit.
De bor i ett sista rehabiliterings steg i en lagun här runt vilken restaurangerna ligger. Man kan alltså ha dem simmandes en halvmeter ifrån sig när man äter sin dyra frukost eller middag.
Och man kan snorkla med dem sa Christoffer.
Låter lite halvkorkat att inrätta en fristad för havssköldpaddor och sedan låta dem plaska omkring i en stor lagun tillsammans med turister..
Men Le Meridien Bora Bora:s satsning på ett Turtle Sanctuary är mycket omskrivet och ses som en stor och viktig insats i det långsikta miljöarbetet härnere. Så de vet säkert vad de gör.
Bora Bora är känd som världens vackraste ö med ett fantastiskt vatten. Imorgon när det blir ljus ska vi kolla om det ligger någon sanning i det.
Det bästa med Aitutaki är mötena med människorna som bor där.
Trädgårdsmästaren Tauno hade sparat passionsfrukter åt mig medan jag var på ön. 6 stora mogna för 2 Nzd – ungefär 9 kronor. Och jag var själv med och plockade dem.
Han var lite nedstämd när vi kom – och när jag frågade hur han mådde – kom en lång lång livshistoria. Och om hur han nu som en följd att det som hänt ska lämna sin trädgård för att leta efter en person i Canada. Han vet inte om han någonsin kommer tillbaka.
Vi bestämde att jag ska skriva. Om han kommer tillbaks får han mitt brev. Annars inte.
Innan vi åkte till Taunos trädgård var vi på utflykt. Vi köpte lite vatten och plockade maten på vägen. Härnere har man samma typ av allemansrätt som hemma. Allt som inte växer på någons tomt får man plocka. 
Så vi plockade papaya. Halvgul solmogen papaya. Mangoträdet i centrum hade klasvis med mogna frukter men efter ett häftigt regn vågade vi oss inte upp och klättra där.
Vi satte oss ute vid vattnet – på en plats i lagunen ungefär mitt emot One Foot Island. Drömde oss tillbaka och åt den godaste papayan jag någonsin ätit!
Härligt! För vi var rätt hungriga efter Bar-B-Q kvällen som bjöd på den äckligaste mat vi ätit på mycket länge.
Vår pärlfiskade värd är många goda saker.
Kock är inte en av dem.
Men trevligt var det. Och kul hade vi. De andra två var – naturligtvis – honeymooners. Kom från Amsterdam och hon var psykolog – så vi hade rätt kul med dem och Ron som blev altmer blarig ju senare natten blev. 
Vi började denna söndagsmorgon på sant ö-vis. I kyrkan. Mellan 9.00 – 12.00 är ön helt folktom. Sånär som på några få turister. ALLA är i någon av ön:s över 10 kyrkor.
En av dem - Ziona Tapu, Cook Island Christian Church - är vida berömd för sin sång. Kören låter tala om sig över halva, kanske hela världen. Av goda anledningar upptäckte vi sedan vi hälsat på tre glada kompisar därinne. (Lite konstigt att komma till kyrkan och hälsa på tre ö-bor efter vår korta tid härnere).
Det var ok att både filma och göra ljudupptagningar – så varsågoda -njut musiken här på bloggen!
Idag är det nästan stiltje på Stilla Oceanen. Inga stora vågor som smäller och dånar mot korallreven. Avsaknaden av vind har gjort att dagens hälsningsfras här på ön är ”It´s hot today”, framstönat med stor möda. För det är VERKLIGT varmt!
Vi tog mopparna in till lagunen för att svalka oss. Och upptäckte att vattentemperaturen är ungefär som våra varma badtunnor på Koholmen. En bra bit över 30 grader! Stundtals, i vissa strömmar brändes vattnet.
Så vi gjorde som alla locals. Åkte hem, stängde dörrarna, satte på takfläkten och hällde i oss vatten.
Ikväll ska vi på Bar-B-Q som vår snälle Ron har ordnat för oss här på stranden. Fyra gäster blir vi – det vill säga alla som bor här!
Tauono – trädgårdsmästaren på Aitutaki och en kopia av Anthony Quinn – hade plockat ihop vad han tyckte vi behövde under våra dagar ute på ön. Så frukostarna bestod av passionsfrukter, papaya och vattenmelon med rostat bröd och kaffe. På verandan. Med utsikten.
Lagunen var vårt givna första bad varje morgon. Eftersom vi lovat barnen att inte bada med hajar hade jag noga försäkrat mig om att inga sådana kunde ta sig in där. Åtminstone ingen som var större än en guppi. Så det kändes mycket tryggt. Stundtals var lagunen mycket ström. Man kunde ligga på ett ställe och simma så hårt man orkade utan att röra sig ur fläcken vissa tider, vissa dagar. Förklaringen hade att göra med blåst och vågor. Kraftig vind och stora vågor utanför revet skapar starka strömmar. Men eftersom lagunen på bägge sidor mynnade ut i grunda sandbankar så kändes det inte som något större problem. 
Vad ingen hade talat om för oss var att vi skulle bli tre i huset.
Vår inneboende var en spinkig liten katt. Första dagen gjorde vi vad vi kunde för att värja oss från dess envetna kontaktsökande. Tycket inte om den men sa samtidigt. Förmodligen kommer vi att tycka om det här lilla kräket när vi åker härifrån.
…och så blev det.
Hennes funktion på ön var att rensa huset från möss. Och uppenbarligen gjorde hon ett gott jobb.
Inne i lagunen fanns det bara en fara. Och den var lätt avhjälpt: STENFISKEN. Det är en fisk som kamoflerar sig genom att se ut – som en sten. Oftast håller den till på korallerna men den kan också gömma sig i sand, på botten. På ryggen har den hullingar som innehåller gift. Giftet är inte dödligt men sägs orsaka den mest fruktansvärda smärta man överhuvudtaget kan uppleva. Fisken är - trots sitt gift - en fredlig typ som aldrig anfaller. Den sticker bara om man kliver på den. Följaktligen gick vi barfota på land men hade alltid revskor på oss i vattnet. Revskorna har en speciell sula, som gör det omöjligt för stenfisken att komma igenom.
För två dagar sedan åt vi lunch med en av kameramännen från Shipwreck teamet. Produktionsbolaget använder samma radiokanal som Aitutaki Rescue. Han berättade att de kvällen innan hade hört ett nödanrop från Black Pearl (ön:s charterfiskebåt). En Nya zeeländare hade harpunerat en stor tonfisk och just som han nådde ytan – så satt en haj i
armen på honom.
Samma natt flögs han till Auckland. Han fick behålla armen - om dock skadad för all framtid. När vi dagen efter träffade skepparen på Black Pearl sa han ”he was a lucky guy”. För hajen var tydligen både stor och elak.
På den sidan av korallrevet som ligger närmast One Foot Island är det enligt honom mycket hajrika vatten. Det här är också ett av de mycket få dykvattnen i världen där man kan få ”Close Encounters” med hammarhajar. En av havets mest blodtörstiga djur.
En av de mest spännande sakerna med att resa är de möten som uppstår. Och de mest givande är mötena med ”the locals”. Mötet med Tauono – den 70-åriga trädgårdsmästaren är ett sådant. Han driver en organiskt trädgård på Aitutaki och jag mötte honom för första gången ensam. Han ser ut som Anthony Quinn och beter sig som Castanedas Don Juan (för er som
vet vad jag talar om. Och ni som inte vet det: Första boken heter ”Samtalen med Don Juan författare Carlos Castaneda). Stillsamma frågor och uppmaningar, test och utvärderingar. Allt med en klang av lite mystiska undertoner som låter en anna att det finns mer än vad som sägs under ytan. Vi talade om mycket vid det första mötet. Vi talade också om havet och om vår kommande ensam-vistelse på One Foot Island. När jag sedan presenterade honom och Sören för varandra – höll han lektioner i överlevnad på en Söderhavsö. Vi fick tips och råd om allt från koksnötter till behandling av Stenfisks stick.
One Foot Island. Sören hade släpat med sig en Äventyrens Ö banderoll som nu kom till nytta. Vi har producerat ett antal videoavsnitt på temat ”Överlevnad i Söderhavet. Om jag lyckas förstå instruktionsboken till den nya videokameran – så läggs de snart ut på Youtube. I stort sätt allt du behöver veta om de speciella överlevnadsvillkoren härnere kommer att finnas där. Några exempel: Att välja rätt koksnöt, öppna en kokosnöt, göra solskydd, behandla stenfisk-stick, bli frisk från infektioner, göra trevliga tallrikar och göra olja att smeta in kropp och ansikte med!
Så håll utkik efter Äventyrens Ö:s kommande produktion: ”Överlevnad i Söderhavet”. Eller prenumerera på ”feeds” från den här bloggen. Då kommer automatiskt meddelanden om när den uppdaterats.
Månen härnere är en konstig måne.
För det första är den vriden 90 grader. Den ser vid nymåne ut som en glad smiley-mun. Och trots att det bara är nymåne – lyser den så starkt att vi första kvällen trodde att någon satt upp strålkastare bland träden bakom huset. Månen lyste upp ön och månskuggorna från palmerna var magnifika.
I lagunen runt One Foot Island kan man promenera mellan dem. På sandbankar och på korallrev. Våra promenader och simturer tog oss mellan dessa små öar. Den allra vackraste var en stor, stor sandbank mitt emellan vår ö och Shipwreck/Surwivor-öarna. Omgiven av glittrande grunt vatten som efter några meter djupnade och med det gav vattnet sin intensivt blå färg.
Tidiga mornar var det våra utflyktsmål. Innan turistbåtarna kom dit och släppte av sina passagerare.
När båtarna kom gick vi hem. La oss i hängmattorna under de 3 timmar de var där och lät oss fotograferas
som ”de enda ö-borna på One Foot Island”.
egentliga mål på den här resan. One Foot Island.
En av historien om hur ön fick sitt namn handlar om en man som i stället för att slänga sin döda fru till hajarna, steg i land på ön för att begrava henne. Av någon anledning blev han upptäckt och jagad då han klev iland. Han lyckades begrava sin fru och lämnade bara ett enda fotavtryck på ön. One foot Island. Men uppifrån luften ser ön ut som en fot, så det är valfritt att tro på den legenden.
Vi hoppade på en av Lagoon Cruise båtarna på fastlandet för att ta oss ut till ön. På vägen dit stannade vi till vid en legendarisk ö. Tankningsstationen för TEAL båtarna. De ”flygande båtarna” som på 50-talet flög ”The coral route” mellan Fiji och Tahiti. Flygplanen var luxöst inredda och var på den tiden ett av de legendariska färdmedlen 
som låg i samma klass som Orientexpressen. Marlon Brando och John Wayne var bland andra dåtida storheter ofta sedda passagerare på dessa plan. Medan det tankades badade resenärerna vid den långsträckta stranden och förfriskade sig med drinkar i en av hyddorna. Husen finns fortfarande kvar och det är idag en lite samling av hyddor som man kan hyra där.
Snorkling stod också på schemat. Naturligtvis. Men den största upplevelsen av dem alla på kryssningen var ändå att få se VATTNET! Aitutakis Lagun beskrivs av många som ett av de 10 ”Must see before you die”. Och jag kan förstå varför! INGENSTANS har jag någonsin sett ett vatten som ens kan jämföras med detta. Varje morgon kommer ett flygplan fullt med turister från huvudön Rarotonga. De skeppas till kryssningsbåtarna för en tur i lagunen och huvudattraktionen är sedan vår ö: One Foot Island.
Mellan ön och nästa ö är en lagun. Den blåaste av dem alla. Den lagun som filmskapare ofta väljer när de skall filma bilden av paradiset. Med den strand som av Englands största resetidning – 
utsågs till en av världen vackraste i konkurrens med världens alla stränder på samtliga kontinenter. Mitt på den stranden låg vårt hus. Där skulle vi bo! Fem dagar ensamma på en av världens vackraste öar!
Besättningen hjälpte till att lasta av våra matvaror, väskan och en kylbox. Den åkte de. Och kvar på ön var bara vi!
Kvällen innan vi åkte hade vi träffat tre svenska tjejer som hyrt ett hus på en öde Tonga-ö. De berättade om sin mardrömsnatt. Om hur golvet saknades, råttorna kröp i hela taket och myrgångarna som gick över deras sovplatser. Om regn och åska och djupa besvikelser.
Så det var med en viss bävan vi låste upp dörren till vårt hus.
Men där var det rent och pryligt. Två våningar, kök, badrum och wc på nedre planet och sovrum med stor veranda och en bländande utsikt över vår egen lagun.
Ingen elektricitet men ett gasolkök och mängder av levande ljus.
Och - vattnet - så blått så blått.
Sören påpekade under våra fem dagar där att jag ungefär 30 gånger per dag
sa ”ser du så blått det är!”
Imorgon kommer fortsättningen om vår tid på ön.
Och ikväll – söndag - kl: 21.00 ska vi chatta med barnen! Då är det morgon hos oss men kväll hos er.
Bilderna här är inte manipulerade.
Det är precis så som det ser ut!
för att skicka ett mail till barnen eftersom ingen ordinarie telefon eller web-uppkoppling fungerar här på öarna. Medan jag skrev – offline – vankade han oroligt omkring. Sen sa han – “I do not know the price for sending an e-mail all the way to Sweden…”
De har med sig en kylväska som vi får utbytt varannan dag.
Vi har fått låna en fungerande mobiltelefon av Belinda om vi skulle behöva få kontakt, beställa mer mat eller så.
Hon har lovat att komma ut och hämta oss om det skulle komma varningar om cykloner, orkaner eller dylikt. I så fall MÅSTE hon hämta hem oss. Såna är reglerna härnere. Och det känns ju tryggt att veta. Men det var sju år sen något sådant hände sist och vädret ser stabilt ut.
Under de dagar vi är på ön kommer vi inte – förutom Belindas telefon - att ha någon 
kontakt med omvärlden. Så mer rapporter på bloggen kommer om fem dagar.
Folket är vänligt och kärleksfullt. De tar hand om sina turister här.
Priserna är fantastiska! Ungefär som att åka taxi i Peking – man tror att de glömt en nolla – eller två. Underbart som kontrast till Tahiti där bara frukostarna om vi varit alla fem skulle ha kostat 12.000 Sek för en vecka!
Alla är nyfikna på oss. När vi talar om att vi ska bo fem dagar på One Foot Island höjer de förvånat på ögonbrynen och säger ”people don´t normally stay there” Första gångerna började vi oroa oss för vad vi gett oss in på. Men alla tillägger att vi kommer att få det underbart där.
Belinda har bokat in oss på en kryssning som kommer att släppa av oss därute. Sören har hyrt en kajak som vi ska ta med oss och vi har börjat förbereda våra matinköp. 
Då och då är affärernas hyllor ganska tomma här på Aitutaki. Men imorse kom fraktfartyget. Det stannar utanför revet – därifrån körs containrarna in på små pråmar till hamnen där de lastas av. Små truckar kör sedan ut dem på ön och dumpar dem i folks trädgårdar eller direkt utanför affärerna på gatan. Så vart man än åker idag står det containrar. Och imorgon lär utbudet i affärerna vara större.
Passionsfrukterna härnere är makalösa! Men när vi frågar efter dem i affärerna säger de – De köper ni inte. De plockar ni! Samma sak med mango och papaya. De har de visat oss hur passionsfruktsträdet ser ut – så vi ska ut i grönskan och leta.
visa upp våra svenska. Sören hade sitt med sig men mitt låg hemma i kassaskåpet på rummet. ”Har du passet med dig då?” frågade han. Och eftersom jag hade det gick det bra att visa upp det istället. Han skrev ner våra namn på ett litet papper som han klistrade in ett annat. Vek det dubbelt och lämnade över dem. Våra körkort! Jag frågade om vi skulle göra någon uppkörning? ”Den har ni redan klarat av” sa han och fortsatte ”ni har ju kört hela vägen hit från Paradise Cove” (2 km). 
vacker natur.
Förklaringen till grönskan fick vi månne idag? De regntunga moln som alltid tycks vila över de höga inlandsbergen visade sig mycket riktigt innehålla just REGN.
Högst upp i bergen ligger vad som i texter beskrivs som väldens mest spektakulära panorama vy. När vi var där så var sikten mellan regnmolnen ungefär 50 meter.. Men vägen ditt upp var riktigt vacker! Så grön så jag har aldrig sett något grönare i hela mitt liv. Och längst vägkanterna växte blommor som jag aldrig sett maken till. Deras ogräs.
Tog en kaffepaus på ett hotell och imponerades av floristen i matsalen. Han beskrev blommorna medan jag såg honom bygga sina fantastiska kreationer. 
så får vi vara med om både haj- och rockmatning. Man kan också gå ner i vattnet med dem. Barn! barn! Det är snälla – helt ofarliga hajar! Och på Le Meredien Bora Bora där vi ska bo finns en santuary för sköldpaddor. Den är del i ett stort miljöprojekt som jag är nyfiken på.
Sen kan man ju i sammanhanget fundera över hur sunt det egentligen är att mata vilda djur för att vi turister ska få en upplevelse?? 
