Vi har haft en aktivitetsfylld förmiddag. Här finns miljoner saker att göra och de flesta av hotellet aktiviteter är gratis. Efter sköldpaddorna begav vi oss ner till stranden.
Outrigger Canoe:s – en sorts långsmal kanot med ett ”stödben” är nationalsporten härnere. Tahiti tog både guld och silvermedalj i världsmästerskapen på Hawaii förra veckan.
En sådan lånade vi. Fast av mer traditionell karaktär. Tävlingskanoterna är ytterst sofistikerade – en sån ska vi låna senare. Lite teambuilding i kanoten så fungerade de fantastiskt väl. Det gav oss också en möjlighet att fota vår bungalow från vattnet.
Sedan gav vi oss i kast med en trimaran med segel. Fast den fick man inte ratta själv. Och kanske var det tur. Den saknade roder och styrdes med hjälp av en paddel. Fast det kändes lite som att nu ska vi ut och segla med en tant och farbror från landet Sverige” när vi satt där med den tonårige polynesiern.
Och kanske är det sånt vi ska hålla på med? Låta oss seglas runt i lagunen. För nästa aktivitet blev ett stort nederlag för mig. Sören lyckades lite bättre men jag fick en del insikter om att min nuvarande muskelkapacitet inte längre är som för 25 år sedan på Kos.
Inte windsurfingbrädorna heller. De har utvecklats. Och jag har inte hållit samma takt om man säger så…
På Kos hade jag till jobb att segla hem brädor åt turister som drivit för långt ut på havet när vinden blev för hård. DET jobbet skulle jag inte kunna ha här. Sen fastnade jag med lilltån i masthålet också och det gjorde ju inte direkt situationen lättare. Bara ondare.
Så nu sitter jag här och slickar mina sår och funderar över vad vi ska hitta på härnäst.
Imorgon ska vi i alla fall åka på haj och stingrocke-matning.
Outrigger Canoe:s – en sorts långsmal kanot med ett ”stödben” är nationalsporten härnere. Tahiti tog både guld och silvermedalj i världsmästerskapen på Hawaii förra veckan.
En sådan lånade vi. Fast av mer traditionell karaktär. Tävlingskanoterna är ytterst sofistikerade – en sån ska vi låna senare. Lite teambuilding i kanoten så fungerade de fantastiskt väl. Det gav oss också en möjlighet att fota vår bungalow från vattnet.
Sedan gav vi oss i kast med en trimaran med segel. Fast den fick man inte ratta själv. Och kanske var det tur. Den saknade roder och styrdes med hjälp av en paddel. Fast det kändes lite som att nu ska vi ut och segla med en tant och farbror från landet Sverige” när vi satt där med den tonårige polynesiern. 
Och kanske är det sånt vi ska hålla på med? Låta oss seglas runt i lagunen. För nästa aktivitet blev ett stort nederlag för mig. Sören lyckades lite bättre men jag fick en del insikter om att min nuvarande muskelkapacitet inte längre är som för 25 år sedan på Kos.
Inte windsurfingbrädorna heller. De har utvecklats. Och jag har inte hållit samma takt om man säger så…
På Kos hade jag till jobb att segla hem brädor åt turister som drivit för långt ut på havet när vinden blev för hård. DET jobbet skulle jag inte kunna ha här. Sen fastnade jag med lilltån i masthålet också och det gjorde ju inte direkt situationen lättare. Bara ondare.
Så nu sitter jag här och slickar mina sår och funderar över vad vi ska hitta på härnäst.
Imorgon ska vi i alla fall åka på haj och stingrocke-matning.
1 kommentar:
Här hemma var det en sån dimma i morse att man knappt såg ens 3 meter framför sig...Antar att ni inte har det så...Älskar och saknar er jättemycket!!! Puss puss
Skicka en kommentar