SIMMAT MED HAJAR & STINGROCKOR!

I Aitutaki lärde vi oss att det var ”perfectly safe” att simma inne i lagunen. Att det inte fanns hajar innanför reven. Med den trygga förvissningen att det gällde överallt – tog vi ett skymmningsdopp från vår bungalow när vi kom. Dopp som sedan följts av många nattliga simturer. Vi ar sett långa svarta skuggor under våra grannars hus och tänkt att det nog var koraller, men dagtid funderat över varför det dagtid inte funnits några avlånga koraller där? Så – imorse åkte vi ut för att bearbeta min enda kvarvarande fobi: Hajfobin. En tur runt Bora Bora där första stoppet var just haj-matning. ”Så att vi skulle få mer plats på båten sedan” sa guiden efter att ha räknat våra fingrar. För ikväll skulle vi ”inte ha så många som vi åkte ut med”. Mitt rationella ”jag” intalade mig att ett stort välrenommerat hotell omöjligen kunde skicka ut 10 av sina gäster varje dag på en aktivitet som innebar den minsta fara. Och våra medresenärer på båten såg ju inte direkt ut som några härdade ”adrenalinjunkies” – de såg mest unga och nygifta ut. Och så mindes jag något jag läst av Slas för länge sedan: ”Det är inte LIVETS uppgift att förse dig med upplevelser.” För så är det ju. Livet blir vad vi gör det till. Vi väljer själva vilka - av alla de upplevelser som livet erbjuder - vi vill delta i.

Efter en oroväckande kort båttur kastades ankar några 100 meter innanför revet. Rep spändes upp och vi förmanades att hela tiden hålla i det. Och ”plums” – där låg jag då. Jag och minst 20 hajar (förlåt ungar). Ungefär lika många stingrays simmade mellan mina ben. Och det var ……… MAGNIFIKT! Helt ofarliga Blacktip Sharks. Lite drygt en meter långa och såå vackra! Trädgårdsmästaren på Aitutaki sa något om att ”när du besöker dem så kliver du in i deras vardagsrum. Om beter dig väl, inte hittar på nåt dumt och låter dem vara ifred – så lämnar dem dig ifred”. Och så var det. Guiderna matade dem med någonting strömmingsliknande som spreds ut i vattnet. En av dem hamnade 10 cm från mitt ansikte. Det var den enda som ingen av hajarna högg efter. De var framme och tittade på den men väntade tills den sjunkit innan de tog den. Som om de tänkte att det var MIN mat som flöt där. Som om de tog hänsyn till mig? Pulsen var lugn och trygg hela tiden. Något jag aldrig hade förväntat mig. Inte omgiven av så många hajar och stingrays. Bredvid mig låg två japaner med klara problem att ligga stilla i vattnet. De var nästan mer oroande än hajarna. De sprattlade och sprakade och trillade in på fel sidan om repet så att guiderna fick komma och simma tillbaks dem. Verkar inte som om de har simskolor i Japan? Anhalten efter hajarna var Coral Garden – det mest makalösa korallrev jag hittills sett! Så mycket mer levande än både Egypten, Florida Key:s och Cook Islands. Clam:s i alla världens färger och fiskstim med akvariefiskar så kompakta att de nästan såg ut som en vägg. DÄR blev jag däremot biten i fingret av en liten best. Men det kändes mest som ett nyp och fingret sitter kvar. En räddningsaktion av japaner ingick även där. Till slut la guiderna dem i en frälsarkrans och halade in dem. Mig fick de nästan med våld släpa tillbaks till båten. Hade kunna stanna där hur länge som helst! Framförallt när jag inte längre hade någon hajrädsla att brottas med :o)

Sista stoppet var hos en grupp Stingray:s. De var fantastiska och betedde sig som keliga katter. Det var tillräckligt grunt för att vi skulle kunna bottna där. Så de kom och strök sig mot våra ben och verkade tycka om att bli berörda – och att själva få beröra. Tänk om man kunde ha en sån kelgris i vår lilla vik på Koholmen? Efter den här dagen spelar det inte så stor roll att det vimlar av hajar i vår lagun och att de håller till under våra bungalows på nätterna.Jag kommer att fortsätta ta mina nattdopp ändå.